Kategori: Allmänt

En drivkraft till min frånvaro från sociala medier (med mera) var att få läsa mer. Den första boken jag tog upp var Myths and Mistakes in New Testament Textual Criticism.

Bakgrunden till varför jag ens kände till boken var en diskussion på Facebook. Textforskaren Tommy Wasserman menade att den klassiska tabellen, som ofta publiceras tillsammans med diskussionen om Nya testamentet trovärdighet, är förlegad och aldrig ens helt relevant från början. Vi kan låta honom själv berätta:

Då jag till vardags jobbar på Bibelsällskapet som kommunikatör i projektet som ska ta fram ett nytt Nya testamente till 2026 (NT2026) så blev jag såklart väldigt intresserad. Boken som Tommy tipsade om beställdes illa kvickt och det var med stort intresse jag gav mig hän åt dess innehåll. Dessutom är jag med i en EFK församling och bokens författare riktar sig särskilt till evangelikala bibelläsare som vill ta Bibeln på ”allvar”.

Innan jag går in mer på innehållet måste jag säga att jag verkligen gillar bokens anslag. Summariskt så skulle jag sammanfatta det som att i mötet med den stundtals aggressiva ”nyateismen” så har många kristna apologeter satt sig för att försöka försvara Bibeln som trovärdig källa. En stor fråga har då varit huruvida det som står i en modern bibel ens är det som skrevs av ursprungsförfattarna eller, som motståndarna ofta hävdar, att det är en så pass korrumperad text att den inte går att lita på. Vi pratar alltså inte om frågor som om Jesus verkligen uppstod utan om texterna som berättar om detta ens gjorde det från början. Bokens författare menar dock att i ivern att försvara Bibeln så har apologeterna gjort sig skyldiga till en del misstag och ibland spridit rena myter. Även om det är av goda intentioner så bidrar det, menar bokens författare, till att Bibeln får en sämre ställning än den borde.

Enkelt sagt så vill boken stoppa användandet av myter och istället sprida kunskap om Bibelns tillkomsthistoria för att på det sättet kunna visa att texterna visst skulle kunna gå att lita på, även utan tabeller som ovan. De vill säga att det är möjligt att tro på Bibelns budskap utan att använda felaktiga (men ibland slagkraftiga argument). Eller som bokens redaktörer säger i introduktionen:

”The problem of getting to the right place by the wrong route is what we adress in this book.”

Sida 1

Rakt igenom boken bemöter de myter och misstag hos både akademiker och apologeter, även om betoningen ligger på det senare. Många kapitel följer en liknande tankebana.

1. Ett påstående (myten/misstaget)
2. Några, ofta ateistiska, akademikers kritik av Bibeln.
3. Apologeterna lite för enkla eller rent av felaktiga svar.
4. Vad forskningen har att ge för att belysa frågan.
5. Slutsats, detta kan vi egentligen säga om vi vill prata om Bibeln som trovärdig.

Det är med ett stort allvar de tar upp frågorna då, åter ur inledningen:

In many cases, the treatment ends up worse than the ailment: argument meant to encourage confidence in the Bible make it look untrustworthy through ignorance, neglience, or worse.”

Sida 4

Exempel på ämnen som tas upp är myter om:

• datering av grundtexter
• jämförelsen med andra klassiska verk
• antal manuskript (och betydelsen av det)
• misstag av de som skrev av text i den tidiga kyrkan
• manipulation av texten
• kanoniseringen
• med mera.

Varje artikel är skriven av en forskare på området och alla har angreppssättet att de försöker balansera de felaktiga bilder som sprids om deras fält. Rakt igenom är boken välskriven och enkel att förstå för den som har okej engelska. Författarna vänder sig tydligt till lekmän som vill förstå mer och i stort sett alla lyckas med att förklara sina poänger. Någon artikel blir väldigt detaljerad och kanske hade mått bra av att kortas ytterligare något. Alla avsnitt har en sammanfattande ”conclussion” på slutet och en punktlista med de viktigaste argumenten för den som vill få en överblick över argumentationen.

Jag är inte akademiker nog för att bedöma hur allmängiltiga de olika artiklarnas slutsatser är. Min gissning är att en del är helt okontroversiella medan andra eventuellt skulle möta mer motstånd. Jag är dock övertygad om att en ateist som verkligen vill förstå hur evangelikala akademiker tänker så är den en god grund. Jag skulle också hävda att den borde vara obligatorisk läsning för alla som vill jobba med apologetik. Åtminstone måste argumentet som lyfts fram bemötas då de är svåra, från vad jag kan se, att helt strunta i.

Det är viktigt att vi som läser Bibeln för att vi tror att den är Guds ord verkligen försöker fördjupa oss i vad det betyder och förstå tillkomsthistorien. Först då kan vi lita på det vi läser, något som denna bok har stärkt mig i. Många gånger är tyvärr de enklaste svaren just för enkla och de något mer komplexa förklaringarna närmare sanningen. Eller för att låta introduktionskapitlet till boken sammanfatta det hela.

Simply put, we believe the textual evidence we have is sufficent to reconstruct, in most cases, what the authors of the New Testament wrote.

Sida 20

Olof Brandt

Kanske var det en resa jag redan var inne på, kanske är det något nytt på grund av min frånvaro från det stundtals ändlösa surfandet. Jag känner mig dock inte lika känslomässigt avtrubbad längre. Om jag går in och läser nyheter, eller till och med när jag läser fiktion, så blir jag starkare påverkad nu än tidigare. I takt med att experimentet fortsätter så blir det tydligt att jag påverkas. Hur detta kommer hålla i sig ska jag se till att följa, är det en tillfällig ökning eller något ihållande?

Hur märks det? Jag skulle säga att det är båda delar av skalan som påverkas. Ledsam fiktion eller hård verklighet har båda en tendens att få mig att känna mig nedstämd. Jag läser nästan inte alls debattsidorna i Dagen, eller någon annan tidning, alls längre. Den otäcka oviljan att lyssna till den andra sidans argument (jag vet att mediet i sig söker den polariteten, hur kul är en debattsida där alla är överens?) påverkar mig starkt negativt. Å andra sidan så blir jag tydligt gladare av positiva saker jag ser runt mig som busschauffören som hälsar lite extra glatt, ett kärlekspar på stan eller ett vackert träd.

Framåt här på sidan tänker jag försöka titta närmare på de saker jag lovade mig själv att försöka med i början av experimentet. Några kanske ska uppdateras, andra tillfogas och ytterligare några omvärderas. Var det bra regler som gör mig gott? Hur påverkar frånvaron mig? Jag börjar med YouTube.

Innan jag tog mitt beslut tittade jag på ett antal timmar YouTube i veckan. Det var främst inom mina fritidsintressen (brädspel och hockey) men även en del kanaler som var rent allmänbildande eller hade med min tro att göra. Jag hade för vana att ha YouTube på när jag lagade mat eller ville slappna av i allmänhet. Det var en skön avkoppling när det inte fanns något annat jag orkade göra. Jag trodde att jag skulle ha svårare att släppa nyhetsflödet och känna större ”FOMO” (fear och missing out) men det har varit förvånansvärt lite av den varan. Däremot saknar jag något att göra när jag är för trött för att läsa.

Anledningen till att jag börjar med att skärskåda just YouTube är för att det är den del jag saknar mest. Dock inte av de anledningar jag trodde utan av två andra anledningar. Först avkopplingen, som jag redan nämnt. Nummer två är att det känns som om jag förlorat ett par vänner. Jag känner av att jag saknar ett par personer som jag ofta tittat på, inte främst för att jag saknar deras innehåll men deras röster i mitt liv. Det är en intressant upptäckt och säger något om YouTubes styrkor som socialt medium. Även om kommunikationen bara går åt ena hållet är det ändå en känsla (falsk eller bara annorlunda?) av en relation.

Vilket påminner mig om den gången min fru nästan hälsade på en av våra favorit-YouTubers som om det vore en vän, innan hon kom på vem det var.

Till sist var YouTube en bra start att vända och vrida på för det är också den jag sliter mest med att inte falla tillbaka till. Jag har, ska jag erkänna, sett några videor både för att uppdatera mig på NHLs slutspel och för ett checka in på några av mina favoriter. Det är dock något som jag ska ta nya tag med att undvika.

Så för min del tänker jag att regeln jag satt upp ska fortsätta gälla:
– ”Jag kommer sluta se på YouTube och Twitch, annat än om familjen vill visa något.”

En vecka har gått och jag har börjat min nedtrappning. Än så länge har jag knappt berättat för någon att det börjat utan det kommer under veckan, återkommer om eventuella reaktioner. Jag har påbörjat det som jag skissar på under min programförklaring och det har i det stora hela skett smärtfritt. Det märks tydligt att jag fått in mönster som gör att jag tar fram telefonen vid alla möjliga tillfällen och nu när vissa appar är borta så slutar det ofta med att jag tittar på telefonen något frågande inför varför jag ens tog upp den.

Den största skillnaden är helt klart på resande fot, till och från jobbet eller på promenad för att hämta barnen. Jag märkte redan första dagen att jag var tydligt mer uppmärksam på min omgivning. Fågelsång och andra detaljer i omgivningen gick fram på ett helt annat sätt. Jag har också tydligt fått ett större lugn. Trodde inte det skulle komma så snabbt men jag har mycket lättare att ta ett djupt andetag och landa i tankar och sammanhang.

Jag har börjat läsa Bibeln på bussen på väg till jobbet, något jag försökt tidigare men aldrig funnit ro att göra. Nu när alternativet att ta fram telefonen inte ens finns så har det varit mycket lättare. Vi får se hur länge nyhetens behag triumferar, men det är en väldigt trevlig utveckling.

Inte utan utmaningar

Jag bestämde i min lista över saker som fick vara kvar att jag inte skulle ge upp musik. Jag insåg dock snabbt att jag spontant försökte ersätta YouTube och poddar med musiklyssnande som därmed motverkade min önskan att ta ner mängden intryck. Jag fick därför bestämma mig för att det var ok att ha på musik i köket vid till exempel matlagning men inte att börja lyssna på väg till jobbet eller på toaletten. På tal om toa så är det den plats där jag helt klart upplever avsaknaden som mest. Jag inser nu att jag hade fått som rutin hemma att slå på en podcast eller en video på väg in på toaletten och ha den som bakgrund. Här var helt klart den plats där jag hade svårast att stänga av, där tystnaden kom närmast. Det ska bli spännande att se vad den tystnaden gör för tankeskärpan över tid. Kanske min nästa stora idé kommer från toalettstolen eller duschen.

På det stora hela har den första veckan givit mersmak.